Konståkning för Sara, förnedring för pappa.
Som vanligt på lördagsmorgonen, så var det upp till IP klockan 08.00!
Väl ute i spåret så började det ganska bra, förutom att det var svinkallt och jag kunde använda mina fingrar som isglass åt tio dagisbarn eller nåt, men efter typ 1 km så började förnedringen. Då orkade jag inte springa mer utan gick en liten bit, då joggar en konståkningsmorsa förbi och flinar, tycker att jag ska hänga på!!! Glöm det!
Turen fortsätter, ömsom jogga, ömsom gå. Efter 3 km är det dags igen...konståkningsfarsa SPRINGER förbi, tycker att jag ska hänga på!!? GLÖM DET!
Nu sitter jag här hemma och eftersvettas, dricker kaffe och kollar in godispåsarna på golvet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Oväntat tidig? Oväntat fläskig? Oväntat du? Jag känner dig...
Alltså korvfingerglass tror jag inte är någon vidare affärsidé iallafall! Varför i hela friden ska du ut och joggå när du VET att det är skitkallt!!? Här var det frost imorse 06,30... och -2!!!
Nåväl - för att pastichera på Robert Broberg och vända på steken: "vägen är ingenting, målet är allllalllallallllalalllallllt!"
Skicka en kommentar